Helgen
Snart bär det av till Sverige för lite shopping. Vi ska till min mammas moster som bor nära Stockholm. Det ni kanske inte vet om mig är att jag inte riktigt är pigg på att shoppa. Så konstig som jag är vill jag köpa så lite som möjligt. Det håller ju förstås inte i dagens samhälle. Nu ska man ju shoppa loss, för de som inte gör det är från stenåldern. Typ.
Men ibland måste jag nog bara köpa saker. Det kommer i perioder, så som alla företeelser gör. Flera har säkert iakttagit min high-tec-mobil. Har väl haft den i några år nu och fortfarande lika strålande. Jag tänker inte köpa en ny tills den är kaputt. Vad gör man med mobiler? Jo man messar och ringer. Jag i alla fall.
Nåja, julen är ju här snart. Måste ju shoppa i alla fall. Nu kom jag och tänka på det vi gjorde på LÄR-timmarna imorse. Vi skulle göra någon tankekarta över julminnen. Jag, Linn, Marcin och Sophie var i en grupp. Nästan det enda jag minns från det, är att Marcin tjatade över att vi skulle skriva ner "julängel" under rubriken prydnader. Vi ville ju inte det, men han ville jättegärna ha med ordet julängel. Det kändes som om han hade nära relationer med julänglar. Till sist vek vi oss och julängel står ännu kvar på det där drattans pappret. Viktigt att blogga om va?
Nog talat om julänglar. Idag kom min andra insändare i Nyan. Den hittar du inte om du klickar här. Men här gör du det. Men nu får det dock vara slut på mina småfjanterier. Ha det bra och önska mig god shopping-lycka.
Den gode och den ädle
Jag vill ej vara ädel, jag vill ej vara god,
de gode och de ädle de ställa upp sin stod
i skönaste belysning på högsta piedestal
med inskrift om bedrifter i hörnet av sin sal.
Sen stå de och betrakta sin älskliga bild,
hur ädel är ej minen, hur god och blid och mild,
de tänka i sitt hjärta: Si, allt är ganska gott!
- men bakom står Hin onde och hostar så smått.
Gustav Fröding
Ett par saker
Ring ring...ring ring... lägger på.
Det fick brevbärar'n göra idag mitt i Toms underbara lektion. Jag ringde upp snubben och han sa att han lämnade en låda utanför våran dörr eftersom ingen var hemma. Jag tänkte "men redan?". Faktum är att jag beställde lite saker från cyberphoto i söndags. Det är en internetaffär som säljer filmstuffs för någorlunda billigt pris. Det var därifrån jag köpte min videokamera förresten. Jag älskar deras service. Bra info på internet, funkar att leverera till Åland, ingen extra skatt, leverans till dörren och en Mars inpåtad i paketet! Nu ska jag testa alla saker jag fick med. Alltid lika spännande när man får något man verkligen vill ha.
Lika spännande är att jag blev erbjuden att vara med i åsiktsÅM nu på fredag. Det värsta är bara att jag sa till Sverige till mammas moster som just blivit änka. Samtidigt ska man shoppa, för det har jag inte gjort på länge lixom, om man frånser internetshopping.
Älskar, älskar inte, älskar....
Åh, vad man kommer ihåg de tiderna. Ibland när man såg en präktig blomma växa för sig själv med sina många vita kronblad, kunde man inte göra något mer än att plocka upp den och börja dra av bladen. Om man stannade vid älskar blev man oerhört ivrig och skulle direkt fråga chans på den man gillade. Så fick man lära sig att den metoden inte fungerade.
Kärlek är mer än vad kärlek egentligen är. Eller nej det är det ju inte. Men i alla fall är det mer än vad man tror. Kärlek handlar inte bara om en förälskelse som leder till giftermål som leder till två förtvivlade människor. För mig handlar den om mig själv, alla djur och den underbara naturen. Man kan också visa kärleken fast man gör slut. Den som visar kärlek då tar det på rätt sätt. Den som inte, får bara börja tänka ut någon rolig text som kan ristas in på gravstenen. I dagens samhälle blir man i stor grad värderad utifrån hur fet plånboken är. Det man ska bli värderad för, är hur mycket kärlek man har och vågar stråla ut. Bibeln säger att man ska älska sin nästa som sig själv. Tål världen så mycket kärlek? Ja den gör faktiskt det. Så ta och ryck upp er och sikta in er på att starta eget; en kärleksaffär! En kärleksaffär där inkomsterna är högre än utgifterna. En affär som aldrig stängs.
Den här rubriken är undermålig
Ny vecka, nya motgångar och andra saker man vill kritisera. Typ.
Idag har det väl hänt ett par saker igen. Vaknade yr. Trevligt va? Åt frukost och läste messen i tidningarna. Brööl.
Skolan, ja den gick väl som den gick. Inga speciella händelser idag i varje fall. Väl hemma var det väl kanske speciellt att jag fick erbjudande att fara till Nyan nästa vecka för att bli "porträtterad" på fredagstidningen. Vad kan man säga? Nej? Nej!
Efter skolan postade jag brev till en som ville ha Drömmarnas Stuga och sen stack jag till Mannechai med Sophie och Ronja. Man har alltid lika kul av att bli betjänad av Thailändskorna kan jag bara säga! Gott var det åxå.
Nåväl. Bäste Basti länkade till mig om en sak. Det här! Fy vad jag blev irriterad över vad folk kan göra. Jag är starkt emot allt vad krig innebär. Man löser ingenting genom krigen. Man löser något genom diplomati. Bara dumt och onödigt fånigt att skicka trupper på någon om ingen lyder liksom. Vi blir nästan hjärntvättade att tro att krig är naturligt. Nej det är det inte! Det är också därför jag inte tyckte det var bra att Barack Obama fick Nobels fredspris. Han tror att krig är naturligt för att få fred i världen. Åt fanders med det.
Dock måste man lära sig att skilja mellan militären och armén.
Armén=dödatillsvåraledarefårsomdevill
Militären=omduintesköterdignufårduätabrändibottengrötfemårframöver
Men ännu; att ha 8-åringar i militären?Det är ju helt ofattbart att fortsätta denna hjärntvätt med att pränta in det i små oskylda ungar. De som är äldre fattar ju att de inte bara är i militären för att döda, det handlar också om diciplin, och kanske de vill bli fredsbevarande styrkor? Men barn, de förstår inte det lika lätt. De har bättre saker för sig. Att leka med kompisar, utvecklas socialt och skapa en värld full av glädje. De ska inte lära sig att döda. För det är sådana saker som splittrar världen och mänskligheten. Vi är ett enda folk när vi tänker efter.
2012
Jag skrev någon gång om det årtalet här i bloggen. Nu kommer det igen.
Nu handlar det om filmen 2012 som just släpptes. Jag såg den i dålig kvalité, streamad på internet. http://fairyshare.com/watch-8af6106e0f17af297#. Man får ju inte samma känsla som om den skulle visas på bioduk så klart. Det hackade lite ibland. Men vad gör man om man är desperat? Jo man klickar på den där länken.
Roland Emmerich, regissören som förut regisserat sci-fi-filmerna Independence Day och The Day After Tomorrow. Han kan verkligen sin sak. Det smäller och brakar och rasar överallt, så gott som hela tiden. Bilar forsar fram medan vägen rasar runt omkring dem i Los Angeles, flygplan navigerar sig fram mellan sönderfallande kasinon i Las Vegas och i Sixtinska kapellet tvingas romarna se Michelangelos takmålning slitas itu av de jordbävningar som följer på de stora förändringar som skett i vår planets kärna. Så skriver DN och jag kan bar insämma. Ibland kan man nog tycka att det är lite för mycket onaturligheter som sker, och att huvudrollerna alltid klarar sig från alla hinder. Ni vet lite som James Bond. Men det gör ju filmen allt roligare så klart.
Huvudskådisen, John Cusack, tycker jag sköter sitt jobb väldigt bra. Det märks att han annars är väldigt komisk på något sätt. Men filmen är ju inte komisk egentligen, mer tragisk. Som kära gamle Chaplin sade; Livet är en tragedi när man ser det i närbild men en komedi på långt håll.
Jag rekommenderar filmen starkt. Filmen ger jag 4 av 5 lårkakor. 
Gränsen
Det här är mitt 302:a inlägg. Tacka mig för det ni. Jag har ännu inte satt någon gräns på hur många inlägg jag tänker skriva innan jag sluter, som vissa andra brukar göra.
Nu idag ska jag ta det lugnt. Spela lite piano, äta gott (mammas mat så klart), ta det lite lugnt eftersom det börjar ta ont lite i halsen. Dessutom ska jag gurgla saltvatten och börja formulera en "slutgiltig" insändare om svininfluensavaccinet. Har ni något som jag skulle kunna sätta med så skriv! :) Jag har redan varit i kontakt med några källor via Facebook som har haft biverkningar och ångrat vaccinet. Efter alla dessa motargument jag fått i skolan så känns det allt mer än rätt att skriva en slutrapport.
Sen var det roligt att se en i tidningen igår också. http://www.nyan.ax/nyheter/?news_id=48041&news_instance=2 Men nu är vi som sagt Sx3. Vi har haft lite möten om nästa projekt ännu, och vi har inte hittat ett bra manus än. Har ni idéer eller förslag till något så skriv det med. Alla som hjälper till får alltid vara med i eftertexterna, oavsett om du är röd eller blå.
Skolan bevisar inte vem jag är
Det finns många brister med skolan. Det vet ju vi alla. Ni vet också att jag alltid ska ha åsikter om allt. Jag är nu lite mer drastisk i mina ändringsförslag. Jag anser inte att dagens system är tillräcklig så att säga. Visserligen har vi Finländare bäst betyg i hela världen har jag för mig. Bäst i matte i Finland var Brändöborna för något år sedan. Varför? Jo, man har hög levnadsstandard där med bra hushållning av resurser som man redan har. En resurs kan vara de röda, fina klipporna, en annan kan vara det underbart glittrande havet. Resurser kan också vara att elever kan få mer hjälp av lärare än om det skulle finnas mer elver.
Att göra så här som Brändö är idealiskt. Därför anser jag att det är dumt att stänga ner skolor. Om man centraliserar skolväsendet blir skolan allt mindre viktig. Man mister den sköna känslan att man är unik och samtidigt mister man möjligheterna att utvecklas och få bättre självförtroende. Om man trängs bland andra i en större skola, kan man tycka att man är en ynka potatisklump i potatismosen som inte är speciell alls. Man jämför sig allt mer med de som har högre betyg och inser att man är en dålig person. Självförtroendet minskar och tankar som "vad ska det bli av mig då?" dyker upp. Det värsta är ju att skolan inte lär ut i sådana ämnen som man kanske är bra på, och därför mår man allt sämre.
Man får också resa mycket till och från skolan i ett centraliserat system. Det är jobbigt. Det tycker även jag som bor i Jomala, och ändå tycker det är jobbigt att följa bussens försenade turlistor.
Ett annat problem med alla beslutsfattare är systemet för inlärning. En av de viktigaste sakerna. För att återgå till mitt partiprogram som det ännu inte har blivit något av;
Skolan ska inte inrikta sig på konkret information och försöka pränta in detta i eleverna. Skolan skall vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Den skall således framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana. Undervisningen skall bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet.
En dag som blev som den blev
Ja det började väl som vanligt att jag var trött. Men vad gör man om inte finskaläxan på nätterna? Ärligt talat så har början på finskans andra kurs gått käpprätt åt helsike. Vart femte ord i texterna måste jag slå upp för att ens förstå helheten i det hela. Vi fick också ut en hörförståelse vi gjorde igår. Jag var nog minst sagt underkänd. Nu överväger jag att byta ner mig till fortsättningsfinskan.
Vi hade utvärderingstimme idag i svenskan. Vi fick ut våra noveller vi skrev den sista svensktimmen. Jag ansåg att jag hade skrivit en utomordentlig novell. Svenskläraren Stig ansåg att den hade många konkreta brister. Som ni vet har jag alltid åsikter, så det blev att klaga lite. Ärligt talat tyckte jag att det var min bästa novell någonsin, han tyckte att den var bitvis osammanhängande. Nåja, jag fick väl en 8a i alla fall.
Allt annat går annars bra i skolan. Hoppas jag.
Mitt långfingers onsdag
Ni kan inte föreställa er hur jag vaknade idag. Jag vaknade med ett långfinger som värkte så in i helsike. Jag måste ha legat i en konstig ställning i natt. I alla fall kunde jag klä på mig, hämta posten och cykla till busshållplatsen.
På första timmen, historian, blev smärtan allt olidligare efter strömavbrottet. Tänk att det bara kan vara ett litet finger som gör att man blir okoncentrerad. Bertil verkade bra för övrigt. Jag stack efter timmen genast till elevvården i Birkahuset. Syster gav mig Burana och någon vit grej som man satte på fingret och band fast det med en fånig rosett. Så var början av finskatimmen missad.
Senare fick vi skriva hörförståelseprov i finskan. Det var några stycken frågor jag var säker på. Det värsta är att jag gissade på resten. Det gjorde flertalet av de andra i den avancerade gruppen också.
Lunchen såg ut som något som snabbt hade kommit ut ur en ändalykt. Men vi åt väl ändå.
Matten med Tom var lätt. "Rena rama" kurs 2 kommer att fortskrida bra för mig.
Så sedan var det LÄR. Kjell var lite rolig och jag tror att LÄR-timmarna kommer bli lite småskojiga, inte sant kära klass 1B?
Nå sen var jag på studeranderådsmöte. Lasse tog bild på hela bunten och så kom vi fram till att det är svårt att klaga på något i Lusse. Vad skulle kunna göras bättre? (kommentera fast här om ni har förslag)
Allt efter det fortlöpte dagen enligt: stan-ÅMI-buss-hem-äta-blogg. Fingret mår bra men jag skippar badminton.
Punkt slut.
Ny design
Tack och lov. Det behövdes faktiskt lite förändring. Men snart har jag väl jultema på det hela. Vad tycks? Kommentera! :D
Tyckatyckatyckava?
Måste man tycka något hela tiden? Den frågan fick jag idag. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara först. Jag antog att man inte måste ha en åsikt hela tiden. Livet skulle bli så mycket svårare om man hade en åsikt om allt. Livet blir också mycket svårare om man inte skulle tycka någonting. Att följa alla andra som tyckte att man skulle göra något som man bara godkänner utan vidare. Då utvecklas man ju inte alls. Jag anser att man utvecklas ju mer man tycker om saker. Att utnyttja de demokratiska rättigheterna för ett gott syfte. Jag skriver ju inte insändare för att bara göra det, och jag skriver ju inte klagobrev på saker för att jag tycker det är jätteroligt att klaga. Jag gör det för att vara rättivs, samtidigt som jag utvecklar mig själv och kanske även de som läser det jag skriver.
För övrigt skulle det vara roligt att kolla på åsiktsÅM här på Åland snart. Får se om det blir av att bege sig till Stadsbibban.
http://www.alandstidningen.ax/article.con?id=19751&iPage=1
Glöm inte vad som hände för 71 år sedan
På morgonen den 10 november 1938 slog 50 SA-män sönder det judiska barnhemmet i Dinslaken. Alla barnens leksaker slängdes ut på gatan och barnen placerades på kärror. Fyra 15-åriga pojkar tvingades sedan dra kärrorna genom gatorna, som var fulla av åskådare. Deras vandrings slutmål var en plats nära stadens synagoga, som hade satts i brand. Där hade stadens judiska män ställts upp. Snart skulle de skickas till Dachau. Hur barnen skulle klara sig brydde sig ingen om.
Berättelserna om vad som hände runt om i Tyskland natten mellan den 9 och 10 november 1938 är många. Judiska män och kvinnor sköts, kastades ut genom fönster, slogs ihjäl med stenar, höggs ihjäl med knivar. Flera begick också självmord. Modern forskning räknar med att runt 400 judar mördades just den här natten, men att det totala antalet dödsoffer för den så kallade novemberpogromen var närmare 1500. Hur många av de 30 000 judar som sändes till koncentrationsläger under pogromen som sedan dog där är det förstås ingen som med säkerhet kan säga.
Den materiella förstörelsen var också mycket omfattande. Antalet nedbrända eller förstörda synagogor och bönehus var minst 267, ett antal som nämns i ett brev till Göring, och kan vara så högt som över 1400. Dessutom fick 7500 judiskägda affärer sina skyltfönster krossade. Det är glassplittret från dessa skyltfönster, splitter som täckte gatorna, som gett händelsen sitt mest välkända namn, ”Kristallnatten” eller ”Rikskristallnatten”. Men det finns skäl att inte använda det namnet, och istället benämna händelserna för novemberpogromen. Ett skäl är mycket praktiskt. Våldet som drabbade de tyska judarna i november 1938 började redan den 7 november och pågick till den 13 november. Det var inte bara en natts verk. Ett annat skäl är mer ideologiskt. Ursprunget till beteckningen ”Kristallnatten” är oklart. Det skulle kunna vara ett namn som offren hittat på, men det skulle också kunna vara ett cyniskt namn som förövarna skapat. Det finns andra liknande namn, bland annat ”Himmelfahrtsweg” (himlafärdsvägen), en kamouflerad gång mellan avklädningsbarackerna och gaskammarbyggnaden i förintelselägret Treblinka II.
Men även om novemberpogromen inte var den avskilda händelse som kanske framförallt namnet ”Kristallnatten” antyder, så var den en vattendelare, menar Stéphane Bruchfeld, idéhistoriker vid Uppsala universitet, Programmet för studier kring Förintelsen och folkmord. Pogromen signalerade att Tyskland nu var redo att bediva ett krig mot försvarslösa människor och att man inte skydde några medel. Pogromen gjorde också tydligt att staten inte längre skyddade sitt lands offer, utan våldsverkarna.
Fy för dem som själv skulle handla på detta sätt. Fy också för dem som förnekar förintelsen. Det här är helt hutlöst. Jag säger bara det. Må oss ledas in i en messiansk era. Vi förjänar det om vi accepterar och förlåter.
Lördag
Cyklade iväg till Sami Saku, den nya filmproduktionens nya medlem så att säga. Det är han som gör oss till Sx3 Productions. Vi byggde en dolly. Och den här gången en riktig en. En dolly används för att få fina åkningar i en film. Här är nu själva vagnen som fästs på två plastskenor. När batteriet till borren gick slut, stack vi till Hesburger och fick servering av traktering.
Den blev klar och resultatet var förstummande bra.
Farmor är ännu hemma här men nu latar hon sig, hon säger att hon har ont. Men hon latar sig ändå. Det är väl bra någon gång det med. Säger jag medan jag frustrerat kliar mig på min röda hals och förvirrat tittar omkring. Om någon frågar varför jag har så röd haka så börjar jag återigen krafsa på hakan och titta mig omkring medan jag utbrister; "Jaaaeh due!"
Kluriga fredagsfilmer
Och det här var förra månadens hit:
Den här får avsluta alltsammans. Tjoo bre. Va hender jao. Piis bre.
